ColorsOfTheWind

Det där barnet som dyker upp ibland.
Ett litet huttrande barn,
alldeles missplacerat. Brännskadat.
Med Osäkerheten i ögonen.
Ställer en ljudlös fråga, undrar och undrar.
Men som sedan bleknar bort och försvinner.
Jag vet inte vad det vill av mig.

Inomhus
höstkyla enda in i ryggraden.
Minusgraderna kryper in i hjärnan.

Sedan det där jag inte skriver,          och efteråt:
landar jag mjukt på mage i ett älskvärt tillstånd.
Det där mellan vakna och somna,
när verkligheten bara ÄR ett ord.
"verkligen"-orden&melodierna överallt,
tränger in genom huden,
jag andas ut dem.
Den varma drömmen, den drömska värmen.
Det är det odelbara jag vill dela.

Utomhus
höstkylan en lättnad.
SYRE i lungorna.
Jag springer tillbaka värmen
och älskar rörelsen & rytmen.


(Det nästbästa jag har fått i år (efter nya drömfina vänner) är minsann springskorna.)