ColorsOfTheWind

Jag blir förvånad mitt i ögonblick över att det är sommar, över att det är bra.
Jag känner mig lurad av tiden. But there's no hard feelings.

Jag satt i tandläkarstolen och blundade idag, medan Elvis sjöng i bakgrunden och tandstenen flög.
Och jag tänkte på just det och kände mig märkligt tidlös.
Precis innan hälsade jag på någon som jag inte har hälsat på på över tre år. Det är ett tyst land.

På caféet (med flor på tänderna) med er och samtalen om dagens ungdom, som är vi, kändes gymnasiet för en gångs skull som jag hade tänkt mig för ett år sen.

Men trots att vi har picknik i solen på franska och trots att vardagen är random
(Joel hittar oss i deras badrum medan vi tvättar våra händer och Anna färgar Alex's hår på skolans inva-toalett.)
är känslan inte lika äkta som för ett år sedan.
Och den vetskapen kliar som myggbett.
Jag är bortdomnad.

Och fortfarande.
Jag cyklar över gatan och för en sekund tror jag att platsen är magisk.
Men det är den inte, den bara påminner om när det var som bäst
och meningen med allt verkade vettig.
All förfluten tid gör mig sorgsen, vilket gör mig frustrerad, jag är ju inte 45 ännu.

Jag avslutar med lite kärlek till Broder Daniel.