ColorsOfTheWind

Jag är så förbannat trött på den här sortens längtan,
som ett beroende i kroppen. Något jag inte kan kontrollera.
Jag vill vara oberoende, så när som på kaffekoppen.

Upptryckt mot väggen, på skoj.
-Fegis.
Jag vet. Jag säger att jag borde göra det för min egen skull.
Jag menar det också, jag orkar bara inte förmå mig.

http://www.youtube.com/watch?v=wYWv_NSBZQI


Något som däremot är upplyftande
(en dag då plastbilen kör fast och man blir tvungen att promenera hem) är:
att två hjärtevarma människor, som jag inte vet om jag borde känna, gav mig lift.
Jag klev av och tackade för skjutsen med ett leende från öra till öra.
(Det finns lite hopp för mänskligheten ändå; alla är inte själviska och/eller våldtäktsmän.)