ColorsOfTheWind

Munspelet
och ett golv av gula löv
Det krävs så lite.
(Jag vill så gärna dela med mig, men jag kan inte
och det ska vi (de) straffas för)

I mikrovågsugnens sken
(akta dig för strålningen!)
sköljer en våg av värme över mig
plötsligt
Mysigheten anländer utan någon hånfullhet
den bara ler ett hejdå åt stressen och nedstämdheten
(åt henne, hon som inte har någon rolighet i sig)
Svartvinbärsté värmer i magen, smaken på tungan
stavas VÄLMÅENDE

Vi står framför spegeln och borstar tänderna
stirrar ut varandra
jag kan inte kontrollera mina mungipor
tankrämslöddret rinner
(jag letar likheterna)

Mannen med hunden om morgnarna,
vi hälsar på varandra
vi har inga namn
men vi hälsar på varandra.

OCH för en gångs skull berättar jag vad jag känner
förklarar mig och gör upp planer.

Jag borde inte nämna den där doften.

Surskorporna smakar underbart
exploderar i huvudet (HÖJ VOLYMEN)

Töntarna i gatlyktsskenet
undrar om jag
jagas eller jagar


Ögonblicken som skrämmer mig (ögon är ömtåliga, det äcklar mig)

När du upprepar deras ord,
deras uttalanden om vad du är och vad du (inte) kan.
De har övertygat dig om att du är oduglig, att du är en enda stor otillräcklighet.
Vill jag gråta, det är så tragiskt att det gör ont.
De har fel.

Jag ska skärpa mig. Du ska skärpa dig. Jag måste skärpa mig. Bortförklaringar, men jag ska skärpa mig.
Varför då? Tänk på värmevågen, det finns ögonblick som står stilla. Är du lurad?

Gammalt, aldrig någon förändring, filmen äter upp något
jag får huvudvärk av hopplösheten.

Hejsan lilla fula rasismen!
Vad är det för vits med undervisningen egentligen?