ColorsOfTheWind

Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence

Jag vet ju att jag inte borde.
Jag borde inte
och jag borde inte skriva
när det känns så här
när det är så här.
Men det är så fruktansvärt bekant.
Den här känslan
och blindheten jag väljer,
oförmågan att forma läpparna rätt.
Att inte våga visa svaghet,
att knappt kunna erkänna den.
Det är utmattande bekant,
en ond aning,
rädslan sväljs ner med salivet,
når aldrig läpparna.
Åter igen: aldrig några känslor på tungjäveln.
Jag vill bara slippa oron,
jag vill bara slippa det som förväntas,
jag vill bara slippa tänka på vad som är acceptabelt,
jag vill bara välja själv
välja var och när jag ska sitta
välja vilken stol jag ska sitta på.
Men det räcker inte,
för tänk om det inte enbart är upp till mig.

Och avslutningen? Sista meningen?
Den är bara för dina öron.