om att inte ta sina chanser

Katterna sitter längs vägkanten,
stirrar och skräms
när jag cyklar genom natten.
Och vad nu?
Ingen är hemma,
fönstren är svarta
men jag rycker i dörren ändå.
Försent.
Något varmt på kinden,
gråter jag nu?
Det är precis som jag skrev 2008
fast mindre naivt,
mindre ärligt
och med färre miljöbeskrivningar.
Du säger: "Det kanske är bäst så här"
Jag tänker: "Det kanske är bäst så här"
Men jag vet att 'mest praktiskt' inte är definitionen på bäst,
praktiskt är fegt är inte bäst.
Praktiskt är ett bittert hånflin i spegeln
när jag inser att det är jag som har valt tystnaden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0