ColorsOfTheWind

Först måst jag väl meddela att jag nog har börja se fram emot Thailand mer och mer, men sen plötsligt får jag för mig att två veckor är alldeles för lång tid. Nämen, det där blir nog bra, det var inte det jag skulle skriva om.
Vad skulle jag egentligen skriva om? Jag fick bara lust.

Tiden har börjat gå långsammare, skönt. Allt är ganska skönt just nu, mina siden boxers t.ex. :D Bara jag inte hade lyckats bli förkyld i går skulle allt nästan vara perfekt. Eller nej, men det kräver jag inte heller. Och när jag tänker efter är jag trött (men det är jag alltid) och ganska hungrig. Näsan vill inte sluta rinna. Uh. Jaja, helgen har varit riktit bra, fast morgondagen kommer bli äcklig, söndags-äcklig, som söndagarna alltid är. Men jag håller på att tappa tråden, det var helgen hittills som jag skulle plåga er med. På fredagen var jag och klippte mig, och snart ska jag (med hjälp av Elin) tona håret. Lagom tills Thailand. Sen slöade jag, men jag hann inte sova något på dagen och sen for jag till staden. Och jag fick skjuts, verkligen ovanligt. Vi var vid Fisken, som vanligt, men inte så länge, istället for vi till Annis. Jag, Sara och Anni promenerade med Harald som cyklade. (haha, vi sprang också) Resten for med traktorn. Vi drack kaffe och kollade på Hjälp! Och åt dem ur huset. Trevligt. :D Tillbaka till Fisken (med traktorn denna gång), jag spela Vem där? med Danni. Det stängd. Anni, Sara, jag, Erik och Elin lämna utanför å va sjukli (mest Anni och jag). Sen gick Anni å jag hem till henne igen. Drack te. Var upp för läng och sen for vi o. sova.

Mommo och moffa kom hit idag, och jag fick födelsedags present. Jag diggar min moffa, och mommo å men.  På kvällen for jag till Annis, Harald, Bo, Grannas och Dadda var där och sen kom Sara och Elin. :D Vi satt å nörda i Annis rum, där det nästan alltid e väldigt varmt. Sen for hälften och vi börja koll film, Stockholm Boogie, helt okej film, lite ovanlig. Jaa, hälften kom nog tillbaka sen, en liten bit in på filmen. Musik. Så drack vi kaffe. Och int vet jag riktigt va vi gjorde. Sen for all utom jag, Anni, Elin och Sara. Men vi fortsatte ha trevligt. Och det var tur att ingen såg oss. Sen satt vi och fundera på livets frågor. Halv 2 for jag hem, å jisses vad halt och spårigt det var. Nu sitter jag här, med mina för tillfället bästa vänner, halstabletter och näsdukar (och lakrisal). Och hör på bra musik (The Bravery t.ex.). Och snart måst jag nog far o. sova, jag ser fram emot det! I morgon ska jag drick massa te<3

Men alltså, jag tror jag börjar bli lite väl desperat. jag sku måst slå mig med nånting (som den där psykon i filmen, fläsk-, snusläpp), jag är mig alldeles för lik, eller är det dålig vana? Ibland skulle jag vilja hånskratta lite åt mig själv, fast jag nog tycker att jag är ganska lyckad. Hahha, nämen självförtroende är bra, och problem är onödiga, speciellt dom man själv skapar, som int är riktiga problem och jag har nästan aldrig svårt för att vara positiv. Man har mycket roligare om man är positiv. och jag måst också säg som Elin, det blir vad man gör det till. Det borde man påminna sig om då och då.

Den här dagen är konstig, och inte på ett bra vis. Så fort jag kom hem och mamma och pappa berättade den goda nyheten, som skulle göra mig glad, och det skulle vara lite som en födelsedagspresent. Min reaktion blir tvärtom, jag har varit på helt konstit humör, tyst och innåtvänd. Och mina föräldrar tog det förstås som om jag var sur på dem, det var jag inte. Det är ju jag som är konstig. Jag intalar mig att det är för att jag är trött, det har varit hälg och jag har sovit för lite. Det måste vara det, för allt känns hopplöst, (ni vet, djup suck, och omgivningen undrar vad det är som är så tungt) dessutom verkar tårarna befinna sig väldigt nära ögonen idag. Och den goda nyheten som jag alltid annars verkligen skulle ha uppskattat, och som jag velat hela året (det känns som om jag var nån annan för det här är inte jag) är att vi ska till Thailnad,. Nu hade ni väntat er något mycket värre och tycker antagligen att det har slagit slint för denna människa och att hon inte vet vad problem är, och, ni har antagligen alldeles rätt. Jag har alltid älskat utlandsresorna, solen, ledigheten, stranden, poolen, doften, maten, allt i princip, men nu vill jag plötsligt inte åka. (resan är ju väldigt lång förstås, men det har jag alltid tyckt att ha varit värt det) Till en del beror det väl på att brorsan inte kommer med, så det kommer bli tråkigare och ensammare än vanligt, syrran är för liten och bryr sig bara om poolen och även om mina förädrar är rätt coola är dom ju endå föräldrar. Jag föreslog att ta med mig en kompis, men det gick förstås inte. Och dessutom är det över sportlovet, så jag är väl rädd att missa något. Men jag har helt enkelt tappat lusten. Och därför känner jag inte igen mig själv, för resorna har alltid varit höjdpunkten på året. Och Thailand resan i fjol var bästa resan dittills. Jag är förvirrad och mina föräldrar är förvirrade. Dessutom har jag lagat mat hela dagen, den här dagen är konstig. Äh, jag börjar väl se framemot det så småning om. Jag har två veckor på mig, sen åker vi till Phuket. Jag har prova bikini idag, på sätt och vis ser jag väl fram emot värmen. Nej, nu ska jag vara positiv. Vi ska till Thailand! :D

Jaa, var ska man börja? Och hur beskriver man den här UNDERBARA känslan?! 
Jag hade inte ens hunnit se framemot själva konserten, eller det har ju varit så långt fram i tiden, så det kändes slöseri att längta ihjäl sig. Och sen när vi väl var på plats (efter en iskall timme utanför i kön och allmän trängsel) förstod jag det inte heller, eller jag kände inget speciellt, Familjen var förband(-artist) och han såg ut som ett fyllo som hamnat på scen, men ganska skoj iaf. :D Men SEN när kent kom upp på scenen och började spela och sjunga skjölde alla känslor över en! Jag blev helt lycklig och tänkte nästan börja pyla, jag hade seriöst tårar i ögonen. Anna och jag kollade på varann och sjöng allt vi orkade. Jaa, jag hade ju bästa sällskapet också! :D Elin och Anna, och mamma som gjorde det hela möjligt! Jag fyller idag (02.02) och jag lovar att ingen present kan toppa det här! (jag använder ovanligt många utropstecken) Grattis till mig. :D

Vi hade sittplatser, så efter en, två låtar trängde vi oss ner från läktaren och så långt fram vi slapp. Och det var helt otroligt, man borde ha varit där för att fatta, det går inte att beskriva! Vi stod och hoppa, skrek, sjöng med allt vad vi orkade, klappade takten och applåderade. Och jag är så hes! Och jag hade så otroligt roligt! Måst ba säg att JAG ÄLSKAR DI! JAG ÄLSKAR KÄNSLON! De är ju helt underbara live! Och scensättningen (jag har ingen aning om det heter så) var fantastisk. Och när vi stått och klappat in dem "EN GÅNG TILL" ett bra tag och man trodde att, nehe, det är slut nu, så kom de in och spelade åtminstone fyra låtar till! Sista två(?) låtarna stod vi lite längre bak och dansa och skrek allt vad vi orkade. :D Det var en känsla över det hela, som inte går att beskriva, hur jag än skulle försöka, som när man är lyckligast och blir ännu lyckligare, som att man fylls med något mer (nej, inte alkohol), och man får så mycket energi, och man kan inte sluta le, och de (kent) låter fantastisk och, och... Orden räcker inte till heller. Jag köpte en T-paijta också. Lallalaa. Och jag var tvungen att filma och fota med telefonen, så det blev inte så bra, hade hem kameran, men jag räknar med Elins och Annas bilder. ;) Och det fanns vackra människor där, heta pojkar. ;D Hur kan man vara sån poet, och ha sån röst som Jocke Berg?! Men det tackar jag för. :D Och jag tackar Anna och Elin för en underbar, oförglömlig kväll! Och vi ropade i munnen på varandra hela vägen hem, bättre än alla konserter och framträdanden jag har sett! Bättre än HIM! Nu är det bara att vänta på att the killers kommer till Finland igen. :D Och nu är jag 15, märkligt. Och jag kommer inte kenna sova i natt, är alldeles för upprymd och glad! Heipps