ColorsOfTheWind

Ångesten dyker upp hela tiden,
jag är inte skapt för att ha roligt.
Ruisrock och Muse närmar sig,
man tycker ju att jag borde vara nöjd och glad och förväntansfull.
Men jag är stressad, pengarna rinner mig ur händerna och inget är klart.
Jag hatar att ta ansvar för andra och andras. Fan.

Där. Det där är vad som kliar, värre än myggbetten.
Och. Det där eviga surret, mina tankar som försöker bokstavera allting tydligt och klart.
Fast det inte går, jag vet inte, vad håller jag på med? Det finns ett litet 'du' som skaver.

Men det finns andra ögonblick också, som är just precis NU.
En ögonlapp för ögat, som en pirat.
Och bob hund som sjunger "finns det nån i rummet som hör på?".
Eller hur jag fick en häst att kasta av en person idag.
Skammen växte en aning och jag förbannade djur.

Men mest vill jag hålla fast vid det ögonblicket när jag insåg
att det är tillräckligt, denna gång vinner jag över tiden och frustrationen.
Och minnena blir bra. Nu är nu och igår är bra.
På en solig veranda, hud mot solen, the kooks i öronen. Då.









Och igår var det sommarlov (fast klockan ringer 05:45) på hög nivå. Det räcker. Jag trivs.
Groteskt och brutalt mycket grillad mat i bästa sällskap
och te på golv med Franz Ferdinand och fin stämning i luften.
Kl. 12 går jag ut på promenad med Regina Spektor.
Nattluften gör mig tårögd och lycklig.