ColorsOfTheWind

Igår:

Det är alltid lika roligt att läsa sin dagbok dagen efter (och aningen sorgligt).
Det är inte lika roligt att försöka plugga till tre prov med krapula.

Men om jag tidigare har påstått att jag vill ha ett förhållande med Hemmafest
så vill jag isåfall vara otrogen med Villafest.

Den här bilden är dock fel (men inte mindre sann för det):
Någon som sitter ensam i ett rum med festen överallt runtomkring.
Någon som sitter i en högsäng med benen korsslagna, simdynor på armarna
och en vinflaska i handen.

Fukten syns inte, inte heller den finska villa-doften eller tankarna som förgiftar.

Men om vi väljer att minnas de andra bilderna,
och lägger till ljud:
Glada rop i munnen på varandra, musik som dränker, som måste överröstas,
två personer som growlar och vi-har-sovit-en-hel-vinter-skratt.

Och jag vet att jag inte har någon rätt. Ingen alls. Jag har valt. Jag är typisk på ett äckligt själviskt vis. Och jag vet ju att jag egentligen inte vill. Men väggarna får ta stryk iallafall (och Grannas lite också).

Igår är kanske fel. Lika mycket fredag.
Igårkväll blev det eurovisions schlager festivalen (med mera) vid Forsbackas,
mycket trevligt tyckte jag, även om jag blev tagen för en kille.

Idag erkänner jag bara att jag är dålig, men orken har tagit slut, provvecka i juni är fel.






(och jag vet, det här går emot mitt förra inlägg, hycklare är vi allihopa)

Ursäkta för att jag lämnar bort det som är bra, som människor i en bastu och på en solig veranda.
Och att cykla fortfort och sjunga sig hes.
Men jag är så förbannat trött på människor.
Jag är så förbannat trött på alkohol.
Och jag är så förbannat trött, för timmarna av sömn blev få.

Det finns gränser.

Varifrån kommer allt förakt?
Är det av rädsla för allt som är främmande?
Eller är det era föräldrar som häver ur sig småsinta ord vid matbordet?
Det är obehagligt och obegripligt.
Sluta.
Svälj ner de förbannade orden och tänk om.
Men jag säger inte ifrån. Biter ihop bara.

Och dessa "skämt" av världsklass (märk den drypande ironin),
kvinnoförnedrande sex-skämt.
Ni är idioter.
Och jag är feg,
säger inte: Hur kan ni få/ha flickvänner?
och reser mig och går.
Nej.
Jag sitter kvar, stirrar envist och sammanbitet in i hockeyrutan.

Jag vill att idioterna ska hålla käften,
bespara oss föraktet.
Men jag skäller inte ut gossarna på torget när de slänger sönder
sina jävla ölflaskor mot asfalten.

Världen är full av idioter och fega människor.
Och det tar aldrig slut.
Visst allt är inte så svart & vitt
och visst ursäkterna är säkert många
men det tar aldrig slut.

Ändå njuter jag nu, när allt är tillräckligt
och jag går barfota.
Barfota. Barfota. Befriande.

---

Idag då? Jo tack. Finemang.
Jag läste ut den bästa boken på länge,
författarskapet till en helt ny nivå (Per Nilsson).
Vi gick fyra stycken ut i en skog och samlade mossa.
Jag sprang, och luften smakade gott.
Murje!

Jag kan ärligt använda stora ord
underbart
allt är UNDERBART.

Igår doftade och kändes allt som södern.
Sommaren kom över en natt,
fantastiska soldoft i huden.
Jag åt salmiakglass med Annelie,
vi satt på bänkar och gick på gator
och jag var lycklig över små saker
som solbrillor, skavsår och sällskapet förstås.
Och sommarkvällen var också "hela världen är utomlands".

Jag mår så himla bra. Puss på flugorna.
(fast möjligen inte, de lär bära på smittor)
Och jag läser en himla bra bok, av en himla bra författare.
Och jag promenerar i shorts med orakade ben och med Annis sockor på mig.

Och jag kan inte förstå vem hon var,
hon som inte sa va hon tyckte,
hon som glömde bort det viktigaste
och sen inte ville förstå.
Aldrig mer.
("För allt som inte blev som det skulle, förlåt dig själv")

Det känns inte som att jag är huvudperson längre.
Alla rörelser är långsammare än när håret växer.
Korta filmklipp;
plastgula naglar
ändrar inte på något.
Hur jag mår
ändrar lika snabbt som solen försvinner
och skiner igen
Svettas
Och tystnaden
är låång
mellan skratten
Lättnaden sköljer över mig
när jag cyklar därifrån.
Helst vill jag bara fortsätta cykla
långt bort ifrån insikten
att det blev Fel.




Jag undrar ibland vad du minns.
Jag minns:
"Ni är ganska nakna i er familj?",
att söndagar blev bra dagar,
hur jag rös ända ut i läpparna,
och att nuet var nu och lät som ditt skratt.

Kjolen tappade tråden igår. Och jag vinglar ännu.
Jag håller med käraste bob hund, även om musiken ger mig krapula;
Fantastiskt.
Och piercingen är inte i vägen vid spridning av baciller.
Jag vill bo på hemmafest,
eller njaa,
men möjligen ha ett förhållande med Hemmafest.

Nu blir det munkar och mjöd. Wooooah.