Ögonblick
Munspelet
och ett golv av gula löv
Det krävs så lite.
(Jag vill så gärna dela med mig, men jag kan inte
och det ska vi (de) straffas för)
I mikrovågsugnens sken
(akta dig för strålningen!)
sköljer en våg av värme över mig
plötsligt
Mysigheten anländer utan någon hånfullhet
den bara ler ett hejdå åt stressen och nedstämdheten
(åt henne, hon som inte har någon rolighet i sig)
Svartvinbärsté värmer i magen, smaken på tungan
stavas VÄLMÅENDE
Vi står framför spegeln och borstar tänderna
stirrar ut varandra
jag kan inte kontrollera mina mungipor
tankrämslöddret rinner
(jag letar likheterna)
Mannen med hunden om morgnarna,
vi hälsar på varandra
vi har inga namn
men vi hälsar på varandra.
OCH för en gångs skull berättar jag vad jag känner
förklarar mig och gör upp planer.
Jag borde inte nämna den där doften.
Surskorporna smakar underbart
exploderar i huvudet (HÖJ VOLYMEN)
Töntarna i gatlyktsskenet
undrar om jag
jagas eller jagar
Ögonblicken som skrämmer mig (ögon är ömtåliga, det äcklar mig)
När du upprepar deras ord,
deras uttalanden om vad du är och vad du (inte) kan.
De har övertygat dig om att du är oduglig, att du är en enda stor otillräcklighet.
Vill jag gråta, det är så tragiskt att det gör ont.
De har fel.
Jag ska skärpa mig. Du ska skärpa dig. Jag måste skärpa mig. Bortförklaringar, men jag ska skärpa mig.
Varför då? Tänk på värmevågen, det finns ögonblick som står stilla. Är du lurad?
Gammalt, aldrig någon förändring, filmen äter upp något
jag får huvudvärk av hopplösheten.
Hejsan lilla fula rasismen!
Vad är det för vits med undervisningen egentligen?
och ett golv av gula löv
Det krävs så lite.
(Jag vill så gärna dela med mig, men jag kan inte
och det ska vi (de) straffas för)
I mikrovågsugnens sken
(akta dig för strålningen!)
sköljer en våg av värme över mig
plötsligt
Mysigheten anländer utan någon hånfullhet
den bara ler ett hejdå åt stressen och nedstämdheten
(åt henne, hon som inte har någon rolighet i sig)
Svartvinbärsté värmer i magen, smaken på tungan
stavas VÄLMÅENDE
Vi står framför spegeln och borstar tänderna
stirrar ut varandra
jag kan inte kontrollera mina mungipor
tankrämslöddret rinner
(jag letar likheterna)
Mannen med hunden om morgnarna,
vi hälsar på varandra
vi har inga namn
men vi hälsar på varandra.
OCH för en gångs skull berättar jag vad jag känner
förklarar mig och gör upp planer.
Jag borde inte nämna den där doften.
Surskorporna smakar underbart
exploderar i huvudet (HÖJ VOLYMEN)
Töntarna i gatlyktsskenet
undrar om jag
jagas eller jagar
Ögonblicken som skrämmer mig (ögon är ömtåliga, det äcklar mig)
När du upprepar deras ord,
deras uttalanden om vad du är och vad du (inte) kan.
De har övertygat dig om att du är oduglig, att du är en enda stor otillräcklighet.
Vill jag gråta, det är så tragiskt att det gör ont.
De har fel.
Jag ska skärpa mig. Du ska skärpa dig. Jag måste skärpa mig. Bortförklaringar, men jag ska skärpa mig.
Varför då? Tänk på värmevågen, det finns ögonblick som står stilla. Är du lurad?
Gammalt, aldrig någon förändring, filmen äter upp något
jag får huvudvärk av hopplösheten.
Hejsan lilla fula rasismen!
Vad är det för vits med undervisningen egentligen?
Det lilla bubbellivet, del 2
Fredagsgråten på golvet.
Höstlöven faller ner (plötsliga lövregn)
faller på mig
träffar mig
De gör ju det.
Vinden fångar dem. Fångar mig med.
Vinden håller inga löften.
Fallerfallerfaller. Men vi faller vackert tillsammans
löven och jag.
Jag bryr mig inte ens om att resa mig upp.
Och man inser en dag
när allting har fått rätt nyans (den vackraste tonen) av höst
Man inser en dag med regn mot fönsterrutan
Att man aldrig är ärlig
Sedan inser man att man är en typisk finlandssvensk som skriver "man"
för att slippa undan
JAG står rakryggad i ett hemtrevligt bortifrån-regn
och är OÄRLIG
Jag hånler åt våra analyser,
de luktar. Betraktare i den lilla bubblan.
Jag vill krypa ner under täcket.
(det hörs på min röst)
Den ständiga komma undan-leken
som inte smakar gott.
Leker den, fast den inte är rolig.
Man (JAG) kommer inte undan komma undan-leken.
Men se inte förbi den lilla glädjen i det lilla bubbellivet.
Glöm inte den lilla glädjen. Skratten är den enda näringen nu.
(påminner mig själv)
Höstlöven faller ner (plötsliga lövregn)
faller på mig
träffar mig
De gör ju det.
Vinden fångar dem. Fångar mig med.
Vinden håller inga löften.
Fallerfallerfaller. Men vi faller vackert tillsammans
löven och jag.
Jag bryr mig inte ens om att resa mig upp.
Och man inser en dag
när allting har fått rätt nyans (den vackraste tonen) av höst
Man inser en dag med regn mot fönsterrutan
Att man aldrig är ärlig
Sedan inser man att man är en typisk finlandssvensk som skriver "man"
för att slippa undan
JAG står rakryggad i ett hemtrevligt bortifrån-regn
och är OÄRLIG
Jag hånler åt våra analyser,
de luktar. Betraktare i den lilla bubblan.
Jag vill krypa ner under täcket.
(det hörs på min röst)
Den ständiga komma undan-leken
som inte smakar gott.
Leker den, fast den inte är rolig.
Man (JAG) kommer inte undan komma undan-leken.
Men se inte förbi den lilla glädjen i det lilla bubbellivet.
Glöm inte den lilla glädjen. Skratten är den enda näringen nu.
(påminner mig själv)
Det lilla bubbellivet, del 1
Lever det lilla bubbellivet:
För en vecka sedan gjorde du mig glad
likadant idag.
Till toner av höst.
En vecka går fort när man jagar efter tid.
Den ofrustrerade förälskelsen i ljudvågorna.
Fröken Tvärtemot anmäler sig motvilligt till bilskolan.
Jag skakar på rumpan och letar efter rytmen.
Och sedan, en av suvernitetens dagar.
Den perfekta lördagen.
Springer loppet över bron, räknar känslan, MILJÖN, världen
i ord som: fantastisk underbar magnifik.
En dreadssnubbe och jag delar takten en stund.
Skrattet i magen och jag ler åt fiskarmännen på bron.
Rötternas Replot.
Upptäcktsfärd på vinden.
Jag reser 53 år bakåt i tiden, i någon annans huvud.
17 år precis som jag, allt har förändrats, men är ändå
likadant.
Och äntligen, högt älskade väninnor, saknat sällskap
och en hjärtsmältande hund. som äter flugmassakerns lik
På Äckelsöndagen kurar jag ihop mig och tänker på (kan du inte skriva något rakt ut?).
Sedan börjar tankarna och känslorna krocka i dörröppningen:
Språket är fattigt
hungersnöd råder i svenskan
Och jag tappar de få ord som en gång fanns i mitt förråd.
Vad har jag då?
Vad är jag då?
För en vecka sedan gjorde du mig glad
likadant idag.
Till toner av höst.
En vecka går fort när man jagar efter tid.
Den ofrustrerade förälskelsen i ljudvågorna.
Fröken Tvärtemot anmäler sig motvilligt till bilskolan.
Jag skakar på rumpan och letar efter rytmen.
Och sedan, en av suvernitetens dagar.
Den perfekta lördagen.
Springer loppet över bron, räknar känslan, MILJÖN, världen
i ord som: fantastisk underbar magnifik.
En dreadssnubbe och jag delar takten en stund.
Skrattet i magen och jag ler åt fiskarmännen på bron.
Rötternas Replot.
Upptäcktsfärd på vinden.
Jag reser 53 år bakåt i tiden, i någon annans huvud.
17 år precis som jag, allt har förändrats, men är ändå
likadant.
Och äntligen, högt älskade väninnor, saknat sällskap
och en hjärtsmältande hund. som äter flugmassakerns lik
På Äckelsöndagen kurar jag ihop mig och tänker på (kan du inte skriva något rakt ut?).
Sedan börjar tankarna och känslorna krocka i dörröppningen:
Språket är fattigt
hungersnöd råder i svenskan
Och jag tappar de få ord som en gång fanns i mitt förråd.
Vad har jag då?
Vad är jag då?
Loneliness is better when you're not alone
Kliver i gummistövlarna
och går ut till höstkylan
i bara T-skjortan. Bara för att. Vill vara felet i bilden.
Inser att nej, jag TÅL INTE.
Jag biter ihop mot kylan
och de röda äpplena lyser,
plockar dem ett två tre.
Naturligtvis har jag låst mig ute.
Men jag fryser inte ihjäl,
EXTRAnyckeln finns för sådana här utankläder-situationer.
Extranyckeln som gör att jag inte kan dyka upp
vid någons dörr
och påstå att min egen säng är inlåst.
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
Jag går genom barndomsskogen längs nostalgistigar, saknar känslan
medan Perfektionisten fyller min hjärna med långa Att göra-listor.
Jag lever på höstäpplen och stunder som:
jag leker flygplan längs skogsvägen i kvällssolen
med "ramlar" som soundtrack innuti och utanför.
Planet störtar inte än.
Men det där om den lyckliga hösten,
önsketänkande
som en ballong bara
en ballong man skjuter sönder med luftpistol. Pang.
sårig hårbotten
Jag undviker att se på dig
för att jag så gärna vill
SE DIG
men jag kan inte LEVA UPP till det.
Dessa småhugg i kroppen är inte välkomna tillbaka.
Nedstämdheten, Frustrationen, Själviskheten & Jag.
Någon måste flytta ut.
Regina Spektor om natten
och det gör ondare att du
skulle passa precis
bredvid mig på marken.
och går ut till höstkylan
i bara T-skjortan. Bara för att. Vill vara felet i bilden.
Inser att nej, jag TÅL INTE.
Jag biter ihop mot kylan
och de röda äpplena lyser,
plockar dem ett två tre.
Naturligtvis har jag låst mig ute.
Men jag fryser inte ihjäl,
EXTRAnyckeln finns för sådana här utankläder-situationer.
Extranyckeln som gör att jag inte kan dyka upp
vid någons dörr
och påstå att min egen säng är inlåst.
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
Jag går genom barndomsskogen längs nostalgistigar, saknar känslan
medan Perfektionisten fyller min hjärna med långa Att göra-listor.
Jag lever på höstäpplen och stunder som:
jag leker flygplan längs skogsvägen i kvällssolen
med "ramlar" som soundtrack innuti och utanför.
Planet störtar inte än.
Men det där om den lyckliga hösten,
önsketänkande
som en ballong bara
en ballong man skjuter sönder med luftpistol. Pang.
sårig hårbotten
Jag undviker att se på dig
för att jag så gärna vill
SE DIG
men jag kan inte LEVA UPP till det.
Dessa småhugg i kroppen är inte välkomna tillbaka.
Nedstämdheten, Frustrationen, Själviskheten & Jag.
Någon måste flytta ut.
Regina Spektor om natten
och det gör ondare att du
skulle passa precis
bredvid mig på marken.
