ColorsOfTheWind

Oh I'd build you up, but we're not made of the same stuff.

Mitt huvud är fyllt med rönnbär.

Din utdelade fläskläpp
känns som en käftsmäll
fast slaget inte ens träffar mig.

När den värsta besvikelsen har lagt sig:



Underbar!
-Replikerna :DD

Inte jag heller, men det här känns BRA:
Beirut – Nantes
Och så här får man mig överförtjust:
http://www.youtube.com/watch?v=jc3ZAs17uAg

- Oh non je t'en prie, nous ne sommes pas chez nous.
- Oh je t'assures que ce n'est pas grave.
- Non, laisse moi !
- Mais qu'est-ce que tu as aujourd'hui ?
- J'ai que les hommes me dégoutent. Vous ne pensez qu'à ça ...

Jag avundas dig
för jag har aldrig kunnat rimma.
Jag formulerar bara avklippta fingrar i jogurten.
Och jag ljuger
för sanningen är att det inte finns någon sanning.
Nu ska jag AKTA MIG VÄLDIGT NOGA för vad jag säger
för vi har hittat på regler för hur jag (vi) borde må och känna.
Och den som icke följer dessa (eller icke upprätthåller en fasad av att följa dessa)
skola dömas än hårdare!
Straffet är (förutom den konsekvens som påföljer handligen) förföljelsen och ältandet
av tankar som: "jag måste ha en störning i hjärnan"
och "det är något fel på mig".
Fast det är det det hela bygger på,
det är meningen att jag ska tro det.

Efterklokheten svider som spruckna nagelband
men det besvärar mig inte så mycket
när jag väl inser vad jag har insett.

Analog lycka och dimman som fastnar i ögonfransarna.

(Hörni, tänk kanelbullar och höstluft!)

Jag vänder mig till jonglören som är dum i hela huvudet
och lurar fram ett léende, bara för att sprida lite solsken.
Var är den där solen nu riktigt?
Jag kan ju känna dess strålar kittla mig i nacken
när jag vinner en sovmorgon,
får ett par byxor till skänks med kommentaren
"ta dem här, det finns ingen annan i Nykarleby som sku passa lika bra i dem"
och lyssnar på det här: bob hund – bob hund 2020
Jonglören verkar inte helt säker i sitt jonglerande
men hon sjunger med för glatta livet ändå.




Och vem månne vara den oerhört stolta ägaren till dessa bilder och upplevelsen de tillhörde
om inte jag?

Blåbärs- och cocacolaspya mitt i farten,
beror det på en jävel till räka eller bara dålig karma?
Men tydligen finner jag smaken tilltalande?
För när han påstår att han är en dålig människa
går det upp för mig att jag inte är så långt ifrån.
Varför är det ingen som ber mig hålla käften?
Och du borde inte se på mig sådär,
jag vet vad det betyder
och jag är inte värd det
för jag är en lögn just nu,
jag sprider mulet väder
och hör nu hur jag överdramatiserar.
Jag snurrar runtrunt min egen axel.



Men hej vänta lite nu!
Kulturveckan bjöd på en hel del annat än spyor också,
här (under och ovan) är några exempel på lite
hejsanhoppsan-trevligheter som jag hade nöjet att ta del av.



Amélie goes to Belgrad



The Hyllning



Hyllningen (som förövrigt var upplyftande bra (NÅJS), tickentacken!)

Välfärdssamhället dödar.
Jag springer längs vägarna
och har den där döden i huvudet
i flera kilometer.

http://www.youtube.com/watch?v=cgRsYkKb1eI

höjervolymenhöjervolymenhöjervolymenhöjervolymenhöjervolymenhöjervolymenhöjervolymen

Jag ser i dina ögon att du har rätt om mig
och jag rinner ut som en spya på dörrmattan.
Välj nu för Guds skull (om du tror på snubben eller inte hör inte hit) inte mina skor i tamburkaoset.
Mina löften drunknar i öl (det är ju fan inte ens originellt) och mina förlåt stinker dålig andedräkt.
-Gratulerar! Du hör hemma i en dålig film.
Och ni tar fel, imponeras av fel saker
men felet är mitt, jag väljer att inte rätta er, jag vill inte ta död på fina formuleringar.
Vad jag känner för betyder noll, ingenting, jag känner ändå aldrig rätt.
Men ditt hår doftar gott. Nej. Sluta. Håll käften.
Förklädda undanflykter ber mig lyssna.
Kände jag igen dem?
I det hänsynslösa morgonljuset står de triumferande nakna.
Varför är jag inte hemma?
-Marthorna har säkert något bra knep mot inkletat tuggummi.
Jag förstår inte relevansen, mina ögonlock är för tunga
och jag klarar inte av domen, så jag sluter dem.
Jag vaknar nitton timmar senare bara för att upptäcka att tuggummit är kvar.

I spoke too soon,
var det min idé att ta ut saker i förskott? (Sånt gör ju inte jag?)

Det har varit morgon länge redan när vi tappar bort oss i kvarteret. Vi hittar slutligen till en soffa, på fjärdedelen jag erhåller hinner drömmarna ikapp mig. Nu har mitt undermedvetna blivit förtjusta i er, och jag hinner tänka "utan trasslet blir det trist" innan vi springer till bussen. Och är inte det här så förjävligt att det nästan blir roligt? En halv minut till godo men inga pengar. Nejnejnejnejnejnej. Men så tackolov finns det en busschaufför som trots sin hånfullhet förtjänar en puss (men inget trallalala). Jag har en timme på mig sedan att spela upp filmen om "Nattens förvrängning och förbaskat äckligt vin och VAD håller jag nu riktigt på med?!" bakom stängda ögonlock. Jag väljer själv hur jag klipper ihop olika scener; dansandet, sju personer i en bil efter en efterfest och PANG så kastas telefonen i golvet. Men vem fan har skrivit replikerna? Jag dränker allt med musik, för det är så man romantiserar, mina damer och herrar! Sådana är de vackraste lögnerna. Ett dygn tidigare vaknade jag på en uppblåst madrass i en angenäm absurdhet (jag skrattade mig till sömns) och då kändes det inte alls så här, på tok, upp åt väggarna, -du steg snett! Kameran zoomar in på klackarna mot kullerstensgatorna. Men självklart vet jag ju det redan innan du uttalar det;
-sommaren måste ta slut.

Ta dina hajbrosktabletter!
Det bor en liten pensionär i mig
och i det nattsvarta garaget minns jag hur det kändes när det kändes.
Nu är jag äldre och klokare,
jag trivs med håriga armhålor
men världen är ändå sjuk i huvudet.
I våra huvuden.
Jag viskar:
Hur ska det gå för drömmarna och melodierna
när alla fåglarna är döda?

Det bor en längtan efter höst
i mitt bröst.
-Stopp och belägg!
Bara för att det rimmar betyder det inte
att den hör hemma där
ännu.
Vad är det egentligen jag har bjudit in?

Jag skär mig så lätt på andras skärvor
men jag drömmer aldrig några mardrömmar.
Kan jag få mig att inse att jag har fel om mig?
Nej, förlåt
inte så
du är varken ett experiment eller ett tidsfördriv.
Men vad är du då?
Du är
En impuls i min puls.

Hur det var?

Poängen ligger i att det inte går att beskriva.
Jag har försökt,
på en sten vid havet
har jag letat och letat
genom mitt språk
men allting låter så högtravande högtidligt.
Är jag sådan?

Men ramarna, omslagen, bilderna:

Jag
i blåa gummistövlar
i skogen i en liten bastustuga
i blåbärsriset
i vattnet
i solnedgången
på en sten vid Havet

i mommo & moffas kök:
kantarellguld mommo och mig emellan
11 limpsmörgåsar i min mage
och hon värmer glassen i mikron

och en moffa
som dyker upp med en yxa
hugger sönder halva väggen
och ut väller jättemyrorna i tusental

Och trots att det handlade om mig
på omtumlande stigar
så kommer jag minnas dig
som en trygghet
under de där nätterna med myrbrand och myrregn i väggarna.