en vardag i en minneslucka
Jag svarar nekandet
men nog är det ju så
Ni tar skrivandet ur mig.
Jag minns att jag insåg att det finns hopp för mig
men inte när, inte hur
och jag minns att jag tänkte
att det ändå inte spelar någon roll
men jag minns inte varför.
"Det du inte gör tröttar mera än det du gör."
Jag ser den där meningen skriven med snirkliga bokstäver framför mig
hela tiden, solblekta bokstäver
som en tavla på väggen
Den blev nertagen, kastad i roskis
jag minns hur hon plockade upp den, hängde den på sin egen vägg
(rädd för förändring)
Det jag inte gör är ristat i mitt bakhuvud
tröttar ut mig
snirkliga bokstäver
jävla sanning.
Jag låter bli att skrika
att jag inte kan förmå mig
för att slippa höra
"skjut aldrig upp saker och ting"
Skjut ner.
Det orsakar minnesluckor
Sådant jag borde komma ihåg
faller
ur
minnet.
Och jag har tänkt
och jag har önskat
att jag skulle ha mer av skäriboin i mig.
Men jag "mårar åpå tär" jär
här
nä
e ja ens jär?
Knäckebröd med pumpafrön är det enda som besegrar illamåendet.
Är det något med smaken? Konsistensen?
Du är inte någon jag berättar om knäckebröd för
men ändå någon
och jag får det inte att gå ihop
jag blir full i skratt av tystnaden hur så?
och du är omöjlig att helt definera, hoppas jag
jag hoppas
men jag vet att rösten är fel.
Kommentarer
Postat av: Anna W
Åh du skriver så fint. Jag läser om och om igen, förundras, beundrar och känner igen mig.
Postat av: elli
bra, som alltid! :)
Postat av: Johanna
Tack! Det är väldans fint att höra.
Trackback
