ColorsOfTheWind

Systern: "Varför står du på soffan?"
-Jag blev upplyft av låten.

(Men ändå, jag har glömt hur man bjuder upp till dans.)

Mina fötter dansar vals
och jag är mitt i STORMEN
liten och upprymd
MITT I HAGELSTORMEN.

Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence

Jag vet ju att jag inte borde.
Jag borde inte
och jag borde inte skriva
när det känns så här
när det är så här.
Men det är så fruktansvärt bekant.
Den här känslan
och blindheten jag väljer,
oförmågan att forma läpparna rätt.
Att inte våga visa svaghet,
att knappt kunna erkänna den.
Det är utmattande bekant,
en ond aning,
rädslan sväljs ner med salivet,
når aldrig läpparna.
Åter igen: aldrig några känslor på tungjäveln.
Jag vill bara slippa oron,
jag vill bara slippa det som förväntas,
jag vill bara slippa tänka på vad som är acceptabelt,
jag vill bara välja själv
välja var och när jag ska sitta
välja vilken stol jag ska sitta på.
Men det räcker inte,
för tänk om det inte enbart är upp till mig.

Och avslutningen? Sista meningen?
Den är bara för dina öron.

Intensiv dag. Sprängfylld av känslor, insikter och tankar.
Men hjälper det att medmänskligheten får min dag att explodera?
Min lilla måndag. En av alla måndagar. En av allas måndagar.

Någon spelar maracas i ventilationssystemet.
Vad tänker jag på?
Allting blir för ärligt, men bara i fel sammanhang,
annars: så mycket munnar och så lite ord.



Pianisten, i en tom skola, så när som på oss. Tomma korridorer och
popcornsdoften i klassrummet kändes förträffligt fel.
Filmen var fruktansvärt-i hela kroppen-gripande,
men jag borde inte ens försöka sätta ord på det.

Jag slösade/slösar bort (FÖRSTÖRDE) en dag med ypperliga förutsättningar.

Med hjälp av nylackade naglar och Veronica Maggio – Jag kommer
försöker jag bli av med den kliande känslan och stenarna i skon.

Dagar och nätter utan rutiner.

Så här: Inga gatljus i natten, jag kör på en fågel och skriker.
En fågelklunga i helljuset, för sent. Tre skärrade barn med dunkande fågelhjärtan i bilen.
Så hinner det bli morgon innan man är hemma i sin egen säng.
Man vaknar, andras hus står tomma, kaffet kokas och så hamnar man ju där.
Lever slashasliv med funderingar och gitarrplink i köket och i vardagsrummet,
cigaretter på en vårig veranda och pizza när man blir hungrig. Byter hus och hamnar i bubbelbad.
Så far man vidare längs soliga asfaltsvägar med solbrillorna på, är stekpannssmakråd i Jeppis och blir bjuden på hembakade fastlagsbullar i Larsmo. Utspätt kaffe när man anländer till slashaslivet.
Och där emellan: kyssar på halsen.
Men också: Det ryms så mycket fint i en sallad, i en bil och mellan fyra människor.
Sedan förnekar man hotet om rutiner så länge det går (tills kl. 0 på söndagen) med att rulla ner för åbacken och promenera på isen och bara vara någon annanstans.
Det är bra.
Det känns bra.      ?
Men ändå, det finns lite död framme på bilen.

Belle & Sebastian – Waiting For The Moon To Rise

Migrännätter
och det gör så förbannat ont,
men om jag ligger alldelesalldeles stilla och koncentrerar tankarna på annat håll,
bort från smärtan, bortbortbort.
Plötsligt (äntligen) BLÅSIG solskensmorgon,
befrielse, ututut i världen, längs samma vägar MEN I ALLA FALL.
http://www.youtube.com/watch?v=pte3Jg-2Ax4

Vi dricker tisdagsskumppa på golvet
och förundras över norrskenet som dansar över himlen.
VÅREN anländer med öppna armar
och vi ger oss ut på framsmält asfalt. I en bil full av förträffligt sällskap.
Sedan promenerar jag till fammos & faffas i eftermiddagssolen,
uppskattningen är ömsesidig, jackfickorna fylls med godis.

http://www.youtube.com/watch?v=0x02lymFSx8 (i bilstereon)