ColorsOfTheWind

Finlandssvenska poeter
rysk champagne
och återfunna mellanrum, -slag
jag häller godis
i den besvikna faderns soppskål
som för att trösta
och känns det inte som att
-Det känns som att vi borde simma i ån!

Jag är OLUSTIG.
Kom inte för nära,
det är smittsamt.

Vi är gårdagens kärlek och stora i orden
som vaknar med skräck och panik under borden
Vi är dom som vill ha allt

Lars till undsättning.

Du gör ont i mig
men jag vill skona dig
så jag erkänner ingenting
ingenting
ingenting
inte ens för mig själv
och det där ingentinget blir ett hål
ett sår
och jag vet
jag vet
och det är så jävla lätt att konstatera
att okej, det är något fel på mig
en otillräcklighet
för att jag dras till de som bär pusselbitar i fickorna
och om jag ens får dem att vända ut och in på sina fickor
så kan jag inte pussla ihop de där bitarna
och är det så att vi alla är så jävla trasiga?
Inte konstigt att man blir rädd.
Och när man inte vet hur man är två
när man aldrig lyckas förstå
är det så mycket enklare att välja
ensamheten
sig själv & ensamheten
och det kan nästan kännas lite fint
fast
jag saknar
det hjälps inte
och man har svårt att sätta fingret på vad
men man saknar
och man blir så förbannat fokuserad
för att inte sjunka ner igen
igen
igen
men så går det inte som man har tänkt
det blir fel
går på tok
och tystnaden gör mig ledsen
men det hjälps ju inte det heller
och jag tänker på avstånd
och jag tänker på närhet
och Veronica sjunger
att allt handlar om dig
och så är det ju
fast det inte alls är så
och jag vill inte veta
så jag behöver inte erkänna
men jag hittar inget jävla slut
jag vill sätta punkt nu
men kanske inte som du
ni
tror
eller kanske just precis så
men jag hittar inte punkten
jag hittar inte punkten
bland alla ihoptrasslade fraser

Jag tror jag älskar dig
eller nej men jag älskar det du gör
jag älskar vårt språk i din mun
jag älskar att du får mig att älska universum lite till.

Jag ramlar dåliga gatan fram
Och jag var full och jag var dum och jag ramla på allt
Och jag föll för nån på en fest nånstans
Och det skulle ju va dans, dans, dans!

DET ÄR LÅNG VÄG NER
OCH JAG SKULLE ALDRIG RAMLA MER
Jag ramlar glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart
Men jag är ändå inte riktigt lika glad själv...

-Håkanmannen

Jag vaknade fullt påklädd i min brors säng bredvid hans flickvän
med en värkande blåslagen axel.
Utan minne, så när som på insidan av en spyhink.

Och jag lovar att det var sista gången
och jag lovar att löftet håller.
Kalaspartysälen ska ut på lugnare vatten.

Jag dagdrömmer om magin,
om Stora Känslor som inte ryms i kroppen (om att hinna och kunna KÄNNA),
om INSPIRATIONEN.
Och vet ni vad, jag känner mig ganska hoppfull.
Snart så.

Och om jag skulle fylla en gammal skokartong med Nuets (den senaste tidens) skatter,
att plocka fram under gråa dagar då allt som bjuds är kattguld (fool's gold),
skulle jag fylla den med:

Ishockeyfinalen, VM-guldet! (WOOP WOOP!)
Nio filmer som damp ner i postlådan (Kieslowski & Kaurismäki)
Filmkväll i en tom skola (och friheten i kvällsluften)
Knäsvaghet
Smultronstället
Lådbilsrallyt (å ljuva pluggfria dag och fenomenala sällskap)
Konstutställning (Riktigt nåjs! Ni äro duktiga!)

och Satan i gatan-skivan

som jag alltid kommer att förknippa med
känslan när otillräckligheten faller i glömska
och möjligheterna glittrar i ögonen och får benen att vilja dansa.
Philos och agape, resten finns inte.

Jag saknar den du aldrig var.

Jag hinner inte riktigt andas,
plötsligt har det gått en vecka sedan jag kom hem
med så mycket fint i huvudet.

Tjeckien & Polen-resan var den betydelsefullaste
och mest omtumlande resan jag någonsin gjort.
Och jag hade fantastiskt roligt.