kalla fingrar (om att låtsas att man inte bryr sig)
Axelryckningar åt det där (ironiskt nog)
och höjdpunkterna tappas bort
jag ler i smyg åt era himlande ögon i nacken
mellan väggarna som äntligen har börjat andas
och jag försöker desperat ta djupa andetag av
stjärnhimlen
morgnarna i Helsingfors
bussmörkret och gatljusen i musikbubblan
och julmysigheten som möter mig i dörren när jag kommer hem.
Jag MÅR BRA(?)
Men de där axelryckningarna
hur gick det så här?
Memorerade formuleringar
I SKELETTET
dina formuleringsvägar -bättre än genvägarna.
Jag står i diket med förnuftiga bortförklaringar
på spruckna läppar.
Jag trevar efter handtaget på fristadens dörr
utan framgång, ordnycklarna hittas inte i fickorna
tappats eller glömts, någonstans?
Kommentarer
Trackback
