ColorsOfTheWind

Nu är det så här att jag väldans, hjärtans gärna skulle dela med mig av en hejsanhoppsan-allt är förträffligt och soligt-låt, men problemet är att jag inte orkar höra på musik just nu (VAD HÄNDER?? Jag håller på att bli en trött, bitter vuxen som vrider ner volymen på radion när hon kommer hem och gnäller över att diskmaskinen inte är urplockad och möjligen börjar gråta eller får ett utbrott över två brödsmulor på bordet. Okej, nu drog jag det lite för långt, jag är lite trött i huvudet bara.). Hursomhaver, HÖSTENS STUDENTSKRIVNINGAR ÄR UR VÄRLDEN. Tackolov, jag höll på att få ryggproblem av allt sittande och hör och häpna; tröttna på mitt eget sällskap. Dessutom blev jag nojig av all hälsokunskap. Senast igår fick jag för mig att jag hade en hjärnskada till följd av alkoholbruk och vet ni, om man inte är försiktig med tandsten kan TANDKÖTTET BÖRJA LOSSNA. Jävligt otäckt, tänkte jag och gick till vessan för att ta en noggrann omgång med tandtråden.

Jag ställer mig upp på stolen och lyssnar på: Raymond & Maria – Dikter På fel sätt för att ta en paus från pluggandet (jag blir inte förvånad om det börjar rinna blod ur ögonen snart).

En beprövad välfungerande ursäkt vid försening:
-Ursäkta, men jag är rädd för hästar och det var två lösa hästar på vår gårdsplan när jag skulle fara.

Det hände mig i morse. Jag blev tvungen att vänta på att de tog in dem och byggde hagen. Någon är ute efter att jävlas med mig. När jag väl kom till skolan var det i onödan och dessutom fick jag veta att jag endast är några få poäng ifrån L i engelska. Jee, jag rev NÄSTAN INTE ribban.

Jag älskar Hösten
för att den får allt att gå åt helvete inuti mig
förstärker allt åt alla håll
och jag gör mig så illa
och jag blir så lycklig
Och den där ljudvärlden når mig igen,
jag älskar att hitta tillbaka till Radiohead.

Men också: Jag är ute och åker bil med feberhuvudet och Pixies.

Och du säger att jag ska vara ärlig
och kallar det för konst.
Men jag är rädd för att det bara handlar om
att stirra på sig själv i spegeln och säga:
-Du tillskriver dig själv för stor betydelse!

Plötsligt har jag tappat huvudet i marängröran
och jag bara
-Jag tycker om att höra din röst.
Åhå!
Men jag vet att det aldrig kommer att bli poesi på mina omvägar.

Idag har jag insett hur svårt det är att hitta ätbart som varken
låter när man äter,
luktar/doftar
eller behöver ätas varm eller hållas kyld.
Slutresultatet på uppdraget "köp ljum, doftfri och mjuk mat" blev främst godis på kassarullbandet. Det här med att skriva studenten är knepigare än man tror, åtminstone att packa matkorgen, speciellt om man bryr sig om att visa hänsyn gentemot andra. Något som också bekymrade mig i butikshyllorna var hur i hela fridens namn min fantasi ska räcka till de restrerande fem skrivningstillfällenas matkorgar.
Men nåjå, lycka till och smaklig måltid till mig!

Jag råkade klämma vår hund i diskmaskinen idag,
vilket ledde till att jag började fundera på om jag borde börja oroa mig för att bli anklagad för djurplågeri,
för med tanke på tidigare incidenter så ser det inte vidare bra ut, vi har ju:

1. mina otaliga uttalanden om att jag inte tycker om djur (fast det egentligen mest handlar om att jag är rädd för hästar och katter. Och hundar... Och i princip alla övriga djur också.)
2. den där gången i vintras när jag körde på en fågel(unge?)
3. det faktum att jag råkade döda min hamster (eller misslyckades med att hålla den vid liv)
4. jättemyrmassakern i Replot sommaren 2011 (ja, okej, insekter är kanske inte djur, men nog levande varelser)

Så nu sitter jag och är rädd för att djurrättspolisen ska komma och knacka på vår dörr (eller möjligen försöka ringa på, men det lär jag inte höra för vår ringklocka är sönder).

Jag var ute och flög igår
med SÄLCAPEN på
och en självdestruktiv illusion i huvudet.





Det krävs inte så mycket mer än att vi sjunger med hesa röster
om att vi satt på gräset som växte i takt med himlen.
Och jag vet inte, men det är ju helt möjligt att jag tar tåget söderut, bara för att jag har lust
och för att min favoritsol trots allt är på riktigt. Under den känns det tillräckligt.

Vad nu?
Spolar baklänges för att hamna framlänges och för att hitta frågorna till svaren:

PLAY
"I'm falling in love with your favourite song, I'm gonna sing it all night long"
SnabbSPOLAR
förbi mig när jag cyklar baklänges längs ASFALTERADE barndomsgrusvägar, tänker bort alla tankar på att jag saknar er.
PLAY
Nej, förresten, stanna inte hos folk som går ifrån när allt inte ÄR BRA och SER UT som det SKA (jag vill inte ens göra er sällskap på luftmadrassen, där ni flyter på ytan, hellre drunknar jag).
SPOLAR
PLAY
Jag sitter hjälplös och lyssnar på dina fula tankar om mig, vill inget hellre än att de ska försvinna.
-Fan, vilken dyster film.
SPOLAR
PLAY
"And sorry if I'm low, but where do Mondays go?" längs nattsvarta vägar med vindrutetorkarna som kämpar mot regnet.
SPOLAR
PLAY
Måndagsöl, en förträfflig scen med detaljer att analysera, eller bara låta bli. Jag kan inte stå still.
SPOLAR
PLAY
Jag kommer ut ur studentskrivningssalen, spänningen släpper och jag är GLAD, helgens magi sitter kvar och förväntansfull säger jag att allt är så jävla bra.
SPOLAR
PLAY
Vi sjunger på flygplatsen och jag dansar i upplyftande gröna skor.
SPOLAR
PLAY
I världens bästa känsla, med nostalgi och lycka som når enda upp till stjärnorna. Vi pressas av över 10000 människor, vrålsjunger med över 10000 människor, överväldigas av SUVERÄNASTE HÅKAN HELLSTRÖM! Och det är verkligenverkligen så in i Norden värt åtta timmars-väntan och nära döden-känslor i boskapspubliken. Underbart sanslöst bra!
SPOLAR
PLAY
http://www.youtube.com/watch?v=QqtJiHwfqg0
STOP

Vad nu?
Jag vill bara ha chill i huvudet. Och behålla feelisen.
Står på huvudet och identifierar förvirrningen, vänder tröjan ut och in och tänker på din motsats.

Nej det är ingen människa,
bara en fågelskrämma
men jag blir inte av med den grumliga känslan
och det skrämmer mig.
Den klibbar som olja på vingarna,
jag vet att jag måste bort, men den hindrar mig från att flyga.
-skulle någon som romantiserar säga,
jag är ingen fågel.
Men jag tappar en tredjedel ibland,
hittar den nog sedan
men det blir fula märken varje gång jag fäster den åter.

Men plötsligt har det gått en vecka eller två år.
Rationalisten står på sina egna ben och tänker på sina brända händer,
är inte överraskad, vill bli överrumplad
av himlastormar,
dansar och sjunger FULT.

Och IMORGON är imorgon är finaste Håkanmannen



och jag flyger bort på konstgjorda vingar.
Den overkliga verklighetsmelodin får sväva högt
tills studentskrivningarna skjuter ner den på måndagsmorgonen.