om sega saltapinnar och fulhet när den är som vackrast

Jag var ute och flög igår
med SÄLCAPEN på
och en självdestruktiv illusion i huvudet.





Det krävs inte så mycket mer än att vi sjunger med hesa röster
om att vi satt på gräset som växte i takt med himlen.
Och jag vet inte, men det är ju helt möjligt att jag tar tåget söderut, bara för att jag har lust
och för att min favoritsol trots allt är på riktigt. Under den känns det tillräckligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0