ColorsOfTheWind

Jag vaknade på lördagen utan att veta var eller när jag var
men sedan infann sig den där "mitt uppe i livet"-känslan.
Och livet kändes så fint när jag satt alldeles full av häpnad framför "Into the wild."
Helt underbar, helt fantastisk.



"You think you have to want more than you need."

Jag skrinnade vidare genom dagen, längs vägar, mot rosa himlar med Håkan i öronen och regnbågsmössan på huvudet. Jag mådde bra. Bilfärd genom kvällen för att så småning om hamna i Socklot, sedan på kaffe och slutligen i ett parti Risk.

Efter motorvägskörning och halkbana åkte ballerinakjolen och hund-ullsockorna på.
Utflyttningsfesten var kalas! Festligheten i kroppen var varmt välkommen.
Allt det där behövde jag, men jag insåg också att jag hade hoppats på den där inbillningen.
Något borde väl bli sagt, men det blir ju inte så.

Jag hinner inte riktit med.
Jag blickar ut genom Subway's fönster och ser mig själv sitta där barfota i sommarnatten, jag äter glupskt för att stilla hungern, det smakar bra när någon annan bjuder, de egna pengarna glömdes hemma tillsammans med skorna.
Jag hinner inte riktigt med.
"Redan om en vecka?!" och jag inser att JAG borde vara förväntansfull.
Jag hinner inte riktigt med.
Jag följer en främmande ryggtavla med blicken, tills jag inser att den är din, att det är du som har vuxit upp.
Jag hinner inte riktigt med.
"Lycka till med körkortet!" när jag ska kliva av bussen, Nya Bekanta får mig att le okontrollerat när jag traskar vidare.
Jag hinner inte riktigt med.
Rävbrodern iklädd statens militärgröna kläder slänger sig raklång med huvudet före ner för gigantiska snödrivor.
Jag hinner inte riktigt med.
Inga kusiner skidar runt och jagar björnar på åkern (LINDON) längre.
Jag hinner inte riktigt med.
Du berättar om hur jag kan se saker som inträffade för längesen, innan jag fanns. Bilder i rymden.

Jag hinner inte riktigt med här på bloggen heller, dessa två fantastiska filmer
har jag iallafall sett och fascinerats av någon gång under den senaste tiden:



Scottish accent och Ewan McGregor i tighta knarkarkläder, kan det bli bättre?



Natural born killers


(Vänligen observera också södernland-bilderna och It's gonna be alright-inlägget längre ner,
tickentacken & gonatten!)

Det går att skratta bort, inte så att det försvinner,
men när vi sitter vid köksbordet med lakritsglass i munnen
känns skrattet som: Vad har det där med mig att göra?
Men självklart gör det sig påmint igen, självklart känns det i MIN mage,
ett illamående upp till ögonen.
Din medlidsamma röst precis vid örat,
min förbannat gråtfärdiga.

Du säger att jag ska skriva en bok och jag säger att jag ska springa ett marathon,
men rädslan för att allt ska sluta som tomma ord ringer i öronen.

http://www.youtube.com/watch?v=mhiYbFYvJBw

Saker man kan sysselsätta sig med när man återvänder till mörkerkylan:
- stå och spegla sin bruna mage
- äta 1 ½ kg bonbon
- äta andras julgodisrester tillsammans med saknade flickebarn

Ny erfarenhet: hur färsk hundskit känns under barfotafötter.

Det närmaste jag kom brunbrända snubbar var kindpussar av en spansk trettonåring,
i parens och (nudist)pensionärernas paradis (och gaysnubbarnas tydligen?).

mÅnge

Tvåtusenelvas första dagar i fantasin, "This is your year"
och jag väljer att tro på Brandon Blommors ord.
Du är rädd för sjöjungfrurna och jag säger att det är viktigt att vara vaksam,
att respektera, samtidigt som jag ler förtjust åt den glittrande, skummande Kraften.
Precis som när planet lyfter, jag skrattar upprymt, trots att känslan är ett trettiotal gånger gammal.
Road to heaven, med blåa bokstäver, jag trappar vidare utan några löften.