ColorsOfTheWind

När man inte har någon aning längre:

Om man blundar tillräckligt länge
kan man få för sig att det man ser är riktigt.
Att bilden innanför ögonlocken är verklig.
(färgerna är fina)
Men om man blundar tillräckligt länge
krockar man med en vägg till slut.

Det är inte så att jag låtsas.
Nej, jag bara, har ingen aning.

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder

Jag är på god fot med livet nu.

Vill du dansa? Klart du vill, jag vill dansa.
-Si no tå on sir ut som en filmstjärno!
Världen blir lite vackrare genom solglas.

Det blir bra nu.
Jag har fått sommarjobb (i orättvisans namn),
jag tävlar i lyrik,
jag springer ärliga kilometrar,
jag reser till Tjeckien & Polen om bara några dagar,
jag anar konturerna av sommarlovet
och jag skymtar Paris till hösten.

Veronica Maggio – Välkommen in

Som om jag hela tiden visste
att den där låten var en självuppfyllande profetia.
Som om jag hela tiden visste att den där låten var du & jag.
Som om jag hela tiden visste.

Men
jag lämnar mig aldrig.

När regnet smattrar mot taket och Melpo Mene – Jedi ljuder ur högtalarna,
kom och kryp ner under täcket hos mig då.

Favorithelgen kom och gick
och lämnade en angenäm eftersmak,
förnöjsamheten & jag kurar i hop oss i soffan.

För sånt hanns det inte med då,
nej minsann,
jag hade fullt upp med att (upp)leva.

Jag skramlade iväg med en påse tomburkar på styret
och åt ett äpple på torget,
var klädd i påsken lite grann
och redan då var skolkrav och skavsår glömda.

Det blev nattmat och öl med långväga gäster
och annat saknat sällskap.

Och enligt traditionerna åt Anni och jag påskägg
och drack påskmust tills vi mådde illa
medan vi kollade på:

http://www.youtube.com/watch?v=YHJzeKLBQcc :DD 1:11 --> 
(jo, replikerna börjar sitta nu)

Så bar det av till Vasa med charmiga gossar
och trots att dagen var solig och suverän
så var bilfärden hem höjdpunkten:
Nya kalasiga brillor på näsan, hög volym på feelismusiken
-jag kan inte texten! men det gör ingenting, vi sjunger iallafall.
Vevar ner rutan och ropar någonting?
DET ÄR SÅ FÖRBANNAT SKÖNT ATT SKRATTA.

Men det har en tendens att rinna över kanten om man fyller på ett glas som är fullt.
Det spårade ur lite grann, det började bra, med en gul klänning och fjädrar i håret
men jag vet inte, fjädrarna tappades bort och sedan: vad gör jag här på wc-golvet?
En grön handduk som dyna. Bokstäver huller om buller. Det räcker nu.

Fler gäster anlände (älskade rynkiga ansikten) och hade rökt fisk med sig.
Jag drack vin, sörplade fiskhjärna och kände mig HEMMA.
Kvällen stavades befrielse
och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hade saknat det där.

Sedan bar det av på äventyr:



När jag landade var det sommar.

Det blir lite för mycket i huvudet.

En söt tant där upp på scenen,
en söt tant som är överlevare av förintelsen.
Förjävligt nog var det inte bara hennes berättelse
som orsakade obehag i magen och tårar i ögonen,
utan också respektlösheten i salen.

I en annan värld äter jag vårens första glass
i solskenet med sköna favoriter.

Sju dagar med den oväntade lättnaden och välmåendet.
Men så hittar jag en tröja i vilken doften sitter kvar.
Plötsligt är mitt undermedvetna där, pekar finger
och förklarar att man inte kommer undan så lätt.
Viktigpettern låter inte mina drömmar vara ifred.

Stunder som också förtjänar sin plats:
(känslan)
jag cyklar genom aprilnatten
och jag står i valbåset och röstar.

Jag vet inte hur jag ska fånga allt i rätt proportioner.
Innuti & Utanför: Avigsidor hit och dit, allt är upp och ner fel väg.
Ändå går det att cykla, att balansera på två hjul och glida genom solglittrande lycka.
Ja, lycka.
Den smakar lite märkligt mitt i skräckscenariot.
Modfälldhet i det nya kyligare Finlandet.
(Jag kan inte hjälpa att jag ser historieböckerna framför mig.)
Jag är arg. Jag är besviken. Jag skäms över mitt land.

Och jag är fruktansvärt trött.

Trött efter många långa dagar
av framtvingat plugg
av att låtsas bry mig
av otrevliga distraktioner
av att överrösta tystnaden.

Jag vill sova.

Solig söndagsförmiddag i grannstaden:
Klädd i gårdagens kläder lyssnar jag till mina klackar som slår mot trottoaren.
Allt är så underbart vackert
och obegripligt smärtsamt
för jag minns hur det var när känslan var hel.

Inte som bilder som ljuger,
inte som tomrum på toaletten,
inte som klibbiga tankar innanför ögonlocken,
inte som stirrande spegelbilder,
inte som hans armar kring min midja.

Det är fortfarande MITT år, så nu tar jag på mig en gul klänning,
ler ett soligt léende och virvlar UT.

Eldkvarn – Fulla För Kärlekens Skull

(puss på Plura)

Men jag har åtminstone Markus Krunegård. Fina man.
Markus Krunegård – Allt gör mindre ont sen

Och så sitter jag på golvet och vet varken in eller ut,
vill försvinna bort, åt vilket håll?
Eller bara sitta här. Jag kan ändå inte förmå mig att resa mig upp.
Nu får tiden gärna försvinna åt alla helvetes håll.
Jag återanvänder mina egna ord; Jag vill inte ha Nu, och jag vill inte ha Imorgon.
och tänker: hur fan hamnade jag här igen?
Att tänka på saknaden gör mig illamående.

(Men jag är så oerhört tacksam för era ord och era planer.)

Det gick väl över, gick det över?
Inget bara försvinner. Försvinn inte.
Och vem är det jag försöker lura? Det där är inte jag.
Jag är här och komponerar frustration, texten går så här:
fråga då säg någonting fråga då säg någonting fråga då SÄG NÅGONTING
Var är du? Jag är här.

dutänkerförmycketdutänkerförmycketdutänkerförmycketdutänkerförmycketdutänkerförmycketdutänkerförmycket

- Jofan, tack jag vet. Det är inte så förbannat lätt att stänga av.
(usch så du svär)

seitsemän sekuntia aikaa katua sun tekoja
kauheimmat jutut sä voit jättää kertomatta
mitä jos meteoriitti tippuu
päähäsi ennen kuin ehdit
sanoa ne kaikkein tärkeimmät sanat?

Solen skiner och jag har regnbågen i taket
och DET DOFTAR VÅR
jag älskar när livet känns såhär, smakar såhär, sjungs såhär
och jag har så mycket fint att säga dig
men först: NU SKA HÄR CYKLAS

Kristian Anttila – Västra Frölunda



Fenomenal kväll. Hööni, ni rocka så seitans! Nååjs!



-Sådé får man bruudan. (Skööna snubbar)

Jag hinner inte, inte egentligen. Jag hinner inte ens köpa fil.
Men jag drar undan mattan under mina fötter med flit.
Jag räcker ut tungan åt tiden, men jag fortsätter att förlora.

"jag har fel på hjärnan
inget händer när jag tänker"

Och man trär smultron på ett strå. Men sen då? Nu då?
Smultronen är uppätna och smaken kommer man inte riktigt ihåg.

jag trivdes så förträffligt Dan då Dan dog
jag tog självmord i schack
jag tog fram mina röda gummistövlar och lyssnade till politiker
jag köpte remmar och mådde illa (i saknat sällskap)
jag upplevde äkta randomroligheter (det finns ett nu, det finns ett nu)
---> jag var upprymd i en vardagsrumsmiljö som rymde allt
---> jag skrattade mig genom vår skräckfilm, inte alls hemsk ju, men du skriker och
jag kör med bakluckan öppen
jag åt VÅRrullar med pojkvännen
jag åt wasabi direkt ur tuben, blev bränd av en cigarett, rökte vattenpipa och dansade med party-hundarna
I EN SOLIG TILLVARO.