ColorsOfTheWind

Kråkor täcker marken,
deras skrik skär sönder solskenet.
-Den Där flickan.
Och han försöker supa bort det som gör ont.
Den här sortens längtan, jag erkänner att jag känner igen den.
Jag vill skriva om betydelsefulla sommarnätter.
Naturligtvis. Så är det, sådana är vi, sådan är vår strävan.
Jag minns att vi uttalade livets mening med beklagan i rösten,
redan första gången vi träffades.

Alternativ version (eftermiddag)

Jag glider ner för backen i sommarvärme
med lycka i ansiktet och musiken som lyfter mig två meter upp i luften.
Någon annans fammo småpratar vänligt och vill bjuda på vatten
och främmande människor hälsar.
Dansar barfota med pissmyror längs solskensvägar.
Härdar fötterna på jakt efter barndom.
Allt blir så seedans tillräckligt.
Med endast tre arbetsdagar kvar,
post i postlådan
och en bror med tålamod.

Ångesten dyker upp hela tiden,
jag är inte skapt för att ha roligt.
Ruisrock och Muse närmar sig,
man tycker ju att jag borde vara nöjd och glad och förväntansfull.
Men jag är stressad, pengarna rinner mig ur händerna och inget är klart.
Jag hatar att ta ansvar för andra och andras. Fan.

Där. Det där är vad som kliar, värre än myggbetten.
Och. Det där eviga surret, mina tankar som försöker bokstavera allting tydligt och klart.
Fast det inte går, jag vet inte, vad håller jag på med? Det finns ett litet 'du' som skaver.

Men det finns andra ögonblick också, som är just precis NU.
En ögonlapp för ögat, som en pirat.
Och bob hund som sjunger "finns det nån i rummet som hör på?".
Eller hur jag fick en häst att kasta av en person idag.
Skammen växte en aning och jag förbannade djur.

Men mest vill jag hålla fast vid det ögonblicket när jag insåg
att det är tillräckligt, denna gång vinner jag över tiden och frustrationen.
Och minnena blir bra. Nu är nu och igår är bra.
På en solig veranda, hud mot solen, the kooks i öronen. Då.









Och igår var det sommarlov (fast klockan ringer 05:45) på hög nivå. Det räcker. Jag trivs.
Groteskt och brutalt mycket grillad mat i bästa sällskap
och te på golv med Franz Ferdinand och fin stämning i luften.
Kl. 12 går jag ut på promenad med Regina Spektor.
Nattluften gör mig tårögd och lycklig.

Midsommaren är över.
Jag vaknade igår och ville dö.
Fredagskvällen var däremot levande och händelserik.

Under fem timmar i en bastu blir mycket sagt,
och jag förvånas över insiktsfullheten som kommer från ett oväntat håll.
Och du frågar hur jag mår och även om det är från fel person så spelar det roll.
Innan dess flödade champagnen och vi gled i väg. Och vi ÄR mittuppe i livet.

Tyvärr finns det inga foton på bastubadare eller på en viss person täckt av lera. :D
Men några andra bilder kan jag dela med mig av:

Idag är det sommar. Jag slipper frysa för en stund.
Ruisrock biljetten är beställd och jag dansar runt i en 1.50 €.s klänning.
Midsommarfeelisen har infunnit sig och allt är chill och schöön. Långhelg.

Förövrigt funderar jag på individualiteten (huruvida den existerar eller inte) i vårt individcentrerade samhälle.
Och idealen som vi skapar och sedan tror att är oskrivna regler. Sådana "regler" är till för att brytas.
Jag funderar högt mellan plätt-tuggorna. Stackars mor & far.

regn som soundtrack till soundtracket

Omtumlande
från barn, till ung, till just-nu-ung, till vuxen, till gammal
på några sekunder
Alldeles matt
Känner för att sjunka nerner till golvet
och sitta bredvid meningslösheten.
Det spelar ingen roll vem jag är, vad jag gör.
Det spelar ingen roll vilka som kommer nära
vilka vi var, vilka minnen vi aldrig jämför.
Det spelar ingen roll om jag mår dåligt, om jag mår bra.
Det spelar ingen roll vad jag skriver.

Men det här är gammalt, alltid likadant
finns i skuggan
väntar på tillfällen att vara en käftsmäll,
ett krokben.
Man kan inte tänka så här. Man drunknar.
Man ska inte tänka så här.
Vi ska inte förstå.
Hittar ändå en mening med att vara den jag kan och vill vara.
Genom att blinka, minska synfältet.
Torkar mina nyligen tvättade händer i en handduk.
Gårgårgår. I allt som står stilla. Och snurrar obehagligt snabbt.
Upp för trappan bara.





en lördagskväll med sushi, fint sällskap, cool film och villafest
bak på en vespa i regn utan röst med en kropp som lider och straffar

Kondomens/Teletubbies Laa-laa's Dagens Outfit (igår): Blekgul regnjacka (KURAjacka) med spännbar huva.
SCHÖÖN.

Ett mysigt kafé en regnig fredagskväll
med livemusik som skapar en skön atmosfär som fyller hela rummet och hela kroppen.
Och i ett ögonblick är jag inte säker på om jag befinner mig i samma stad längre.

Téet värmer halsen men strumpbyxorna är för tunna.
Och jag har aldrig kunnat varken ta eller ge komplimanger.

Idag är jag sjuk, gråter till 'So you think you can dance'
och fräser åt min far när han stjäl ett kex.
Vädret anpassar sig efter mig. Regn. Åska.

Sushi i kväll. Bra.

Jag skriver brev till det förflutna.
Och ni har något magiskt i era gener.
Jag befinner mig i min bästa ensamvärld,
men lite längtan efter magin kryper ändå i kroppen.
Och jag längtar efter att känna sommaren mot huden,
och hur den känns som ett skratt i magen.
Er. Upplevelserna.

På morgonen anfölls jag av en pudel.
Snoriga tröjärmar och en larv faller ur mitt hår.


We are always running for the thrill of it thrill of it

Jag hittade en snigel idag, den var stor,
när jag letade efter fimpar. Inte för att jag behövde leta. Snart täcker de marken helt.
Jag kastar dem i en blå påse, tänker på hur fel och otäckt det är med fimpar över hela sjukhusets tomt.
kent, fast blå. Det finns ingen romantisk nostalgi över det längre. Äckligt, brunt är lika med bajs.

Snart är jag vuxen; -jag dricker kaffet svart

Täckt av pollen och kåda tänkte jag att jag skulle klaga som alla andra,
på samma sak som alla andra (i kafferummet t.ex.), nämligen:
De FÖRBANNADE MYGGORNA, som fick mig att klia sönder min arbetsdag.

Men förövrigt har två hundvalpar smält mitt frusna icke-djurvänliga hjärta.
Och ingenting skavde längre efter lite juice och donitsar med dagens 17-åring,
som jag har saknat lite.

Dessutom, den oslagbara känslan. Jag är stolt över mig själv.
För en gångs skull har jag inte gett upp, inte slutat, utan blivit bättre.
Jag är en sån som slutar. Jag har brutit mönstret.
Jag springer kilometer efter kilometer och når mål efter mål.
OCH jag träffade en saknad kär vän, som också är en del av mitt dåliga samvete,
längs vägen, på de extra kilometrarna.



Lär barnen att le. Men grattis åt gossen!

Inga tankar blir färdiga, jag hittar inga formuleringar för allt jag vill uttrycka. Så jag säger bara:
Tänk er för, tänk efter. Det blir försent, jag lovar.

I torsdags blev allt bättre än bra.
I fredags blev jag varm. Av vädret, av glädjen och av téet med fina vänner i sommarkvällen.
Dessutom blev jag ombedd att ta bort alla myggor. EN människa känner jag som blir schöön av alkoHOOL (uttalas med O inte Å). Jag kunde bara beklaga och förtydliga att: jag önskar att jag kunde.
I lördags, igår promenerade jag i regn och städade för första gången på mycket länge. Bra.
Men jag var arg, eller ledsen, över själviskhet och att det ÄR orättvist.



På kvällen kollade jag på 'Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö' med mor & syster.
Så otroligt enda från tårna magnifik film och jag är varm i magen.
Och Henry snubben är så himla charmerande med sina brillor, ord och cigaretter.

Sedan såg jag denna och log väldans brett:
http://www.youtube.com/watch?v=uz_gDOKpDGo

Idag är jag GLAAD och springer ut i trädgården med smutsigt hår och pyjamaspajta.
Jag har nämligen beställt fina känslor från CDon (Kate Nash, bob hund och Coco avant Chanel).



Avslutningsvis, en bild på mig och syster från skolavslutningen.
(Jag drömde att jag hade skola imorgon, så seedans skönt att vakna kan jag lova.)

Igår:

Cyklade jag genom morgonen med kents "Flen/Paris". Sådär så att det tar tag i hela kroppen.
Den där känslan av att allt är värdefullt. Suveränt.
Inte som idag, när allt var platt. Endimensionellt. Bara yta.

Gick jag på mjuka tak och hyllade gentlemän. Speciellt sådana som inte har någon baktanke.

Kunde jag inte backa med kärra bak på sittgräsklipparen. Det kunde jag idag.

Idag:

Höjdpunkterna idag var en gammal man med en tobak i munnen som frågade vad han undrade (det ska jag också börja göra) och rooibos te med varma smörgåsar (efter ombytetet till torra kläder).

Men sanningen är: Jag är rädd för att bli vuxen. Jag är rädd för vardagen.

Jag drömmer om sömn och en kropp som inte värker (men jag blir ju stark åtminstone).

VäckarKlockRadion visar 5:45 och nattklassiskt ljuder ur högtalarna.
Omänskligt tycker jag.

Första arbetsdagen idag.
Jag har ändå lite feelis när jag cyklar genom sommarmorgonen,
men så hoppar kedjan av.
Fast sist och slutligen så ler jag, skrattar och för samtal med okända personer.
Trivs.
Min "chef"/arbetsledare är en hyvens snubbe som kör motorcykel och berättar saker om sig själv.
Jag andas frisk luft hela dagen och solen lämnar spår (aningen fula, men ändå).

Nu ska jag bara njuta av en film och CHILL BOTTNI.

Men jag väljer nuet. Det är alldeles tillräckligt.
Med volleyboll och modern dans med favoriter på en sandstrand mitt i trädgården.
Med vårfest och ett stipendium som gör mödan värd, och med en känsla av att vara en vit mörkhyad afrikan.
Med champagn, människor av alla de slag, frusen knackkorv i ett okänt kök efter kl. 3 på natten, och att cykla hem när natten blir till dag.
Med krapulapizza tillsammans med partykvinnan och gossar med för tydliga minnen. Och gammal maskara under ögonen.
Med alldeles för långa meningar som moddeläraren skulle döma med sin röda penna.

Igår.
Det är märkligt hur trivsam jag kan tycka att falskheten är, att jag inte berörs av den just då.
För det är inte på riktigt.
Och visst är det lite tugnt att bära att veta att vardagen kunde vara så här, att det bara är man själv som står i vägen. Att man inte kan flytta på sig själv.
Vad är det som väger så mycket? Fegheten. Ens roll.
Hur kan något som är så tomt väga så mycket?

Jag förstår varför finländarnas äckliga spritkultur har uppstått.

Jag blir förvånad mitt i ögonblick över att det är sommar, över att det är bra.
Jag känner mig lurad av tiden. But there's no hard feelings.

Jag satt i tandläkarstolen och blundade idag, medan Elvis sjöng i bakgrunden och tandstenen flög.
Och jag tänkte på just det och kände mig märkligt tidlös.
Precis innan hälsade jag på någon som jag inte har hälsat på på över tre år. Det är ett tyst land.

På caféet (med flor på tänderna) med er och samtalen om dagens ungdom, som är vi, kändes gymnasiet för en gångs skull som jag hade tänkt mig för ett år sen.

Men trots att vi har picknik i solen på franska och trots att vardagen är random
(Joel hittar oss i deras badrum medan vi tvättar våra händer och Anna färgar Alex's hår på skolans inva-toalett.)
är känslan inte lika äkta som för ett år sedan.
Och den vetskapen kliar som myggbett.
Jag är bortdomnad.

Och fortfarande.
Jag cyklar över gatan och för en sekund tror jag att platsen är magisk.
Men det är den inte, den bara påminner om när det var som bäst
och meningen med allt verkade vettig.
All förfluten tid gör mig sorgsen, vilket gör mig frustrerad, jag är ju inte 45 ännu.

Jag avslutar med lite kärlek till Broder Daniel.