ColorsOfTheWind

Jag håller på att bli ett med hettan
ute hela dagarna
doften av solskyddskräm bland gravarna
arbetar i svetten
som om det inte skulle räcka
jag springer åtta kilometer
lägger mig ner på en nyklippt gräsmatta
är hettan
täckt av gräs.

Tänker: NU. Jag. Är. Här. Nu.

Grillfest
och
en fin början på en sommarnatt.
Hör någon någonsin det jag inte säger?

Fönstret står öppet.

Snälla du, genomskåda mig.
Gör du det?
Låt orden som rymmer försvinna bort.
Jag vill att det ska sluta handla om mig.
(Jag ville ju bara ha en textrad.)

att drunkna är inte så illa
om det får en att drömma och hoppas på
att en seglande båt ska komma

och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuven
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon
jag ser domen i dina ögon

du kanske kommer förstå

(Men var det inte så det var tänkt? Att de där nätterna ska finnas till för främlingar på dansgolv?
Dessutom: Han som sårade mitt 15-åriga jag står där på trottoaren och lånar mig sin studentmössa
och det gör mig liksom glad. Det är något fint med tiden. Ändå.)

Finlandssvenska poeter
rysk champagne
och återfunna mellanrum, -slag
jag häller godis
i den besvikna faderns soppskål
som för att trösta
och känns det inte som att
-Det känns som att vi borde simma i ån!

Jag är OLUSTIG.
Kom inte för nära,
det är smittsamt.

Vi är gårdagens kärlek och stora i orden
som vaknar med skräck och panik under borden
Vi är dom som vill ha allt

Lars till undsättning.

Du gör ont i mig
men jag vill skona dig
så jag erkänner ingenting
ingenting
ingenting
inte ens för mig själv
och det där ingentinget blir ett hål
ett sår
och jag vet
jag vet
och det är så jävla lätt att konstatera
att okej, det är något fel på mig
en otillräcklighet
för att jag dras till de som bär pusselbitar i fickorna
och om jag ens får dem att vända ut och in på sina fickor
så kan jag inte pussla ihop de där bitarna
och är det så att vi alla är så jävla trasiga?
Inte konstigt att man blir rädd.
Och när man inte vet hur man är två
när man aldrig lyckas förstå
är det så mycket enklare att välja
ensamheten
sig själv & ensamheten
och det kan nästan kännas lite fint
fast
jag saknar
det hjälps inte
och man har svårt att sätta fingret på vad
men man saknar
och man blir så förbannat fokuserad
för att inte sjunka ner igen
igen
igen
men så går det inte som man har tänkt
det blir fel
går på tok
och tystnaden gör mig ledsen
men det hjälps ju inte det heller
och jag tänker på avstånd
och jag tänker på närhet
och Veronica sjunger
att allt handlar om dig
och så är det ju
fast det inte alls är så
och jag vill inte veta
så jag behöver inte erkänna
men jag hittar inget jävla slut
jag vill sätta punkt nu
men kanske inte som du
ni
tror
eller kanske just precis så
men jag hittar inte punkten
jag hittar inte punkten
bland alla ihoptrasslade fraser

Jag tror jag älskar dig
eller nej men jag älskar det du gör
jag älskar vårt språk i din mun
jag älskar att du får mig att älska universum lite till.

Jag ramlar dåliga gatan fram
Och jag var full och jag var dum och jag ramla på allt
Och jag föll för nån på en fest nånstans
Och det skulle ju va dans, dans, dans!

DET ÄR LÅNG VÄG NER
OCH JAG SKULLE ALDRIG RAMLA MER
Jag ramlar glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart
Men jag är ändå inte riktigt lika glad själv...

-Håkanmannen

Jag vaknade fullt påklädd i min brors säng bredvid hans flickvän
med en värkande blåslagen axel.
Utan minne, så när som på insidan av en spyhink.

Och jag lovar att det var sista gången
och jag lovar att löftet håller.
Kalaspartysälen ska ut på lugnare vatten.

Jag dagdrömmer om magin,
om Stora Känslor som inte ryms i kroppen (om att hinna och kunna KÄNNA),
om INSPIRATIONEN.
Och vet ni vad, jag känner mig ganska hoppfull.
Snart så.

Och om jag skulle fylla en gammal skokartong med Nuets (den senaste tidens) skatter,
att plocka fram under gråa dagar då allt som bjuds är kattguld (fool's gold),
skulle jag fylla den med:

Ishockeyfinalen, VM-guldet! (WOOP WOOP!)
Nio filmer som damp ner i postlådan (Kieslowski & Kaurismäki)
Filmkväll i en tom skola (och friheten i kvällsluften)
Knäsvaghet
Smultronstället
Lådbilsrallyt (å ljuva pluggfria dag och fenomenala sällskap)
Konstutställning (Riktigt nåjs! Ni äro duktiga!)

och Satan i gatan-skivan

som jag alltid kommer att förknippa med
känslan när otillräckligheten faller i glömska
och möjligheterna glittrar i ögonen och får benen att vilja dansa.
Philos och agape, resten finns inte.

Jag saknar den du aldrig var.

Jag hinner inte riktigt andas,
plötsligt har det gått en vecka sedan jag kom hem
med så mycket fint i huvudet.

Tjeckien & Polen-resan var den betydelsefullaste
och mest omtumlande resan jag någonsin gjort.
Och jag hade fantastiskt roligt.

När man inte har någon aning längre:

Om man blundar tillräckligt länge
kan man få för sig att det man ser är riktigt.
Att bilden innanför ögonlocken är verklig.
(färgerna är fina)
Men om man blundar tillräckligt länge
krockar man med en vägg till slut.

Det är inte så att jag låtsas.
Nej, jag bara, har ingen aning.

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder

Jag är på god fot med livet nu.

Vill du dansa? Klart du vill, jag vill dansa.
-Si no tå on sir ut som en filmstjärno!
Världen blir lite vackrare genom solglas.

Det blir bra nu.
Jag har fått sommarjobb (i orättvisans namn),
jag tävlar i lyrik,
jag springer ärliga kilometrar,
jag reser till Tjeckien & Polen om bara några dagar,
jag anar konturerna av sommarlovet
och jag skymtar Paris till hösten.

Veronica Maggio – Välkommen in

Som om jag hela tiden visste
att den där låten var en självuppfyllande profetia.
Som om jag hela tiden visste att den där låten var du & jag.
Som om jag hela tiden visste.

Men
jag lämnar mig aldrig.

När regnet smattrar mot taket och Melpo Mene – Jedi ljuder ur högtalarna,
kom och kryp ner under täcket hos mig då.

Favorithelgen kom och gick
och lämnade en angenäm eftersmak,
förnöjsamheten & jag kurar i hop oss i soffan.

För sånt hanns det inte med då,
nej minsann,
jag hade fullt upp med att (upp)leva.

Jag skramlade iväg med en påse tomburkar på styret
och åt ett äpple på torget,
var klädd i påsken lite grann
och redan då var skolkrav och skavsår glömda.

Det blev nattmat och öl med långväga gäster
och annat saknat sällskap.

Och enligt traditionerna åt Anni och jag påskägg
och drack påskmust tills vi mådde illa
medan vi kollade på:

http://www.youtube.com/watch?v=YHJzeKLBQcc :DD 1:11 --> 
(jo, replikerna börjar sitta nu)

Så bar det av till Vasa med charmiga gossar
och trots att dagen var solig och suverän
så var bilfärden hem höjdpunkten:
Nya kalasiga brillor på näsan, hög volym på feelismusiken
-jag kan inte texten! men det gör ingenting, vi sjunger iallafall.
Vevar ner rutan och ropar någonting?
DET ÄR SÅ FÖRBANNAT SKÖNT ATT SKRATTA.

Men det har en tendens att rinna över kanten om man fyller på ett glas som är fullt.
Det spårade ur lite grann, det började bra, med en gul klänning och fjädrar i håret
men jag vet inte, fjädrarna tappades bort och sedan: vad gör jag här på wc-golvet?
En grön handduk som dyna. Bokstäver huller om buller. Det räcker nu.

Fler gäster anlände (älskade rynkiga ansikten) och hade rökt fisk med sig.
Jag drack vin, sörplade fiskhjärna och kände mig HEMMA.
Kvällen stavades befrielse
och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hade saknat det där.

Sedan bar det av på äventyr:



När jag landade var det sommar.

Det blir lite för mycket i huvudet.

En söt tant där upp på scenen,
en söt tant som är överlevare av förintelsen.
Förjävligt nog var det inte bara hennes berättelse
som orsakade obehag i magen och tårar i ögonen,
utan också respektlösheten i salen.

I en annan värld äter jag vårens första glass
i solskenet med sköna favoriter.

Sju dagar med den oväntade lättnaden och välmåendet.
Men så hittar jag en tröja i vilken doften sitter kvar.
Plötsligt är mitt undermedvetna där, pekar finger
och förklarar att man inte kommer undan så lätt.
Viktigpettern låter inte mina drömmar vara ifred.

Stunder som också förtjänar sin plats:
(känslan)
jag cyklar genom aprilnatten
och jag står i valbåset och röstar.

Jag vet inte hur jag ska fånga allt i rätt proportioner.
Innuti & Utanför: Avigsidor hit och dit, allt är upp och ner fel väg.
Ändå går det att cykla, att balansera på två hjul och glida genom solglittrande lycka.
Ja, lycka.
Den smakar lite märkligt mitt i skräckscenariot.
Modfälldhet i det nya kyligare Finlandet.
(Jag kan inte hjälpa att jag ser historieböckerna framför mig.)
Jag är arg. Jag är besviken. Jag skäms över mitt land.

Och jag är fruktansvärt trött.

Trött efter många långa dagar
av framtvingat plugg
av att låtsas bry mig
av otrevliga distraktioner
av att överrösta tystnaden.

Jag vill sova.

Solig söndagsförmiddag i grannstaden:
Klädd i gårdagens kläder lyssnar jag till mina klackar som slår mot trottoaren.
Allt är så underbart vackert
och obegripligt smärtsamt
för jag minns hur det var när känslan var hel.

Inte som bilder som ljuger,
inte som tomrum på toaletten,
inte som klibbiga tankar innanför ögonlocken,
inte som stirrande spegelbilder,
inte som hans armar kring min midja.

Det är fortfarande MITT år, så nu tar jag på mig en gul klänning,
ler ett soligt léende och virvlar UT.

Eldkvarn – Fulla För Kärlekens Skull

(puss på Plura)

Men jag har åtminstone Markus Krunegård. Fina man.
Markus Krunegård – Allt gör mindre ont sen